Det var en sen torsdagskväll som jag såg det. Facebook-inlägget från En utsträckt hand som berättade att det nu var ytterligare en kille som fyllde 18 och skulle slängas ut från ungdoms-
boendet. 

När jag flyttade till London för fem år sedan hyrde jag in mig på ett frilanskontor. Ett svart hus i Bloomsbury där man kunde få skrivbord, uppkoppling och så många småkakor man ville.

Jag minns det så tydligt. Melodifestivalen 2015. Måns Zelmerlöw kliver ut på scenen tillsammans med sin grafiska kompis. We are the heroes of our time, but we’re dancing with the demons of our minds. Texten slår an en sträng hos mig. En sträng av både hopp och förtvivlan, och en inte alltför liten dos av melankoli och förundran. 

Som de flesta andra kvinnliga journalister vet jag vad som väntar när jag öppnar inkorgen på datorn. Att internets personlighet har gått från att vara en nördig teknikkille med idéer om informations-frihet till ett högerextremt troll fixerat vid feminister är ingen nyhet.

Min man hatar januari. ”Festen är slut” konstaterar han med ledsna ögon. I januari börjar den brittiska medelklassen nämligen fasta.

Det finns en pågående debatt kring värdet av bistånd, särskilt i Tanzania som är den enskilt största mottagaren av svenskt bilateralt bistånd. Jag har bott där och det finns otaliga exempel på när vår vilja att göra gott leder fel.

Jag kan inte ha varit den enda som har funderat på Ivanka Trump på sistone. Den 35-åriga företagaren som hjälper till att styra Trumps företagsimperium, driver framgångsrikt modeföretag och har en webbsida som hyllar ”kvinnor som jobbar”.

Gråter du ofta? Gråter du allt oftare? Välkommen till klubben. Jag har aldrig gråtit så mycket som 2015/16.

Jag älskar uniformer. Nej, inte av Richard-Gere-i-en officer-och-en-gentleman-typen. Sådana har jag aldrig förstått. Snarast handlar det om  idén att ha likadana kläder på sig varje dag.