Agnes Arpi: "Kontorslandskapen förenar oss i avsky"



Hjärnforskare: öppna kontorslandskap tar död på effektiviteten” – Metro 

”Sitter du i kontorslandskap? Då kan du lika gärna arbeta full” – DN 

”Anställda i öppna kontorslandskap mår sämre och är mer missnöjda med sina arbeten” – Karlstads universitet 

Det verkar som att de flesta är rörande överens om att kontorslandskap är ett uselt påfund. Långt ifrån alla arbetsmiljöfrågor får ett lika brett genomslag i medierna, eller blir föremål för universitetens intresse. Däremot tycks ibland knappt ens de mest upprörande fallen av brister i arbetsmiljön väcka upprörda känslor. 

Kontorslandskapen är ett undantag, nästan självlysande i sin förmåga att förena människor, med vitt skilda bakgrunder och i olika branscher, i avsky. Ett gemensamt hatobjekt som stärker banden mellan människor. Får dem att prata med varandra, bygga broar, sträva mot gemensamma mål – ja, det där som kontorslandskapen sägs skapa. Fast liksom tvärtom. 

Då har jag inte ens nämnt uppfinningar som aktivitetsbaserade arbetsplatser eller flexibla kontor, och det lidande de av allt att döma verkar orsaka. 

Men jag tänker ändå att domen kanske har fallit lite väl hårt, och genomför en ovetenskaplig undersökning bland mina närmaste 667 vänner på Facebook. Om de måste nämna fördelar med öppna kontorslandskap, i stället för att klaga, vilka sådana ser de?

Visst fanns det några fördelar, till exempel att det är trevligt, underlättar samarbete och kreativitet. Kontorslandskapen kan fungera som tänkt, om de är tillräckligt små, välplanerade och har rum för enskilda telefonsamtal och avskilda möten, får jag till svar. Problemet är bara att de effekter som lyfts fram som positiva, även lyfts fram som negativa. Så här blev några av svaren på frågan: ”Det sociala på bekostnad av produktivitet.” ”Fler spontana samtal. Vilket ofta är mer dåligt än bra.” ”Yteffektivt och du kan snabbt kontrollera att alla är på plats och gör det de ska. Samtliga fördelar för chefer.”

En vän skrev, hjärtskärande nog: ”Någon ser om man gråter.”

Jag känner mig tyvärr inte övertygad.

Agnes Arpi är återkommande krönikör i Jusektidningen Karriär.