"Låt ingen annan definiera din karriär"

Att vidga sitt utrymme, följa sitt hjärta, definiera sin egen väg framåt och inte se misstagen som ”misslyckanden” – utan som något som berikar. Det är framgång för Micael Dahlen. "Jag går inte och tänker på det som inte blev som jag trott eller hoppats."

Micael Dahlen är minst sagt svårintervjuad. Han väger sina ord på guldvåg och drar ständigt iväg på ett tio minuters sidospår innan han snyggt knyter ihop säcken och säger exakt det han vill ha sagt. Det landar alltid i en insiktsfull slutsats. Man vill aldrig sluta prata med honom. 

Han berättar att han själv har svårt att sluta prata, något som ledde till att han stundtals fick sitta isolerad i ett eget klassrum under skoltiden för att inte störa andra med sina frågor och funderingar. 

Han är den udda killen som – utan något direkt brinnande intresse för varken studier eller ekonomi – blev ekonomiprofessor med inriktning mot marknadsföring vid 34 års ålder, och som med sin experimentella reklamforskning har utvecklat kunskapen om reklamens funktion och effekter både via internet och traditionella medier.

Men han är också en konstnär, en produktiv författare och en efterfrågad internationell föreläsare. Och han har ständigt en rad spännande psykologiska beteendeexperiment i pipen. 

Hur skulle du beskriva din egen karriär?

– Helst inte alls, säger han, drar handen genom det långa håret och skrattar.

–  Jag har nog aldrig lyckats se min karriär riktig. I dag tycker jag det är befriande att inte göra mina val utifrån hur det ska påverka mig professionellt och i framtiden. Han håller upp vänsterhanden och fortsätter:

– Jag styrs mer av pilen jag tatuerade på vänstertummen förra året: Jag ger tummen upp och tackar ja när det känns i hjärtat att jag vill göra det här och nu. Leder det till något bra så är det toppen, men det är omöjligt att veta. 

På högertummen har han tatuerat en pil som pekar nedåt för att påminna om att när det enda som får honom att överväga ett erbjudande, är att det skulle se bra ut på papperet så ska han rikta tummen nedåt och tacka nej.

– För det är sånt som gör det svårt att sova på nätterna, säger han. 

Micael Dahlen går sin egen väg, är sin egen person. Finns det inget ord för det han själv vill uttrycka skapar han ett. Som livssuddet, förväntningssamhället eller utvärderingsonani. Det har inte alltid varit lätt, men med åren har han lärt sig att resultatet blir bäst om man är sann mot sig själv och struntar i vad andra tycker. 

– Mina drivkrafter är nyfikenheten och lusten att testa allt, konstaterar han.

Den har under åren fått honom att bland annat följa fem av världens mest kända seriemördare, ändra 40 vanor på 40 veckor och skapa ett 3D-konstverk av sitt eget DNA (vilket krävde ett års samlade av hår, naglar och hudflagor). 

Just nu planerar han bland annat tester för att se hur fysisk träning påverkar allt ifrån skolprestation till olika sätt att nå framgång i livet, och forskning om lycka och huruvida det faktum att vi utvärderar alla upplevelser förminskar själva upplevelserna. Ett annat område som väckt hans intresse är ”happy food” och att mäta om vi blir lyckligare av mat. Han söker bland annat svar och siffror på hur vi hanterar våra instakonton, om veganer är lyckligare än köttätare och hur pengar påverkar oss.

Vad drivs du av?

– Det jag inte förstår, det måste jag undersöka. Jag vill veta hur allt hänger ihop – politik, filosofi, mänskligt beteende och ekonomi. Det är de små sakerna som påverkar på det stora hela, och vi är så omedvetna om det mesta vi gör. Det går enklare än vi tror att putta oss i olika riktningar. Hur du mår avgörs inte av det stora hela, utan i det lilla – det som händer hela tiden. 

För att bevisa sin tes släpper han till jul träningsboken Starkt kul, ett slags uppföljning på Kaosologi i vilken han skriver om hur han bestämde sig för att ändra 40 vanor på 40 veckor. Han säljer in den som ”boken som gör dig skitbra”.

–  Din träning avgörs inte av stora mål, som att springa tjejmilen eller att bli bäst i världen, utan av att ta vara på de små dagliga möjligheterna. Man kan skapa en ny vana på bara sex dagar! Möjligheterna till förändring finns hela tiden, när man väntar på bussen, eller när man inte kan somna på kvällen. Det är väldigt mycket tid som försvinner för att vi inte ser den. 

Micael Dahlen har lärt sig ta vara på tiden den hårda vägen. För några år sedan sprang han in i den berömda väggen. Det blev en vändpunkt. 

– Jag känner ingen som är så trögfattad som jag, det tog mig över 39 år och att jag blev inlagd på akuten för att kroppen helt slutade fungera, innan jag fattade vad som är viktigt i livet. Jag hade fått lite för mycket ansvar för att göra och vara saker som inte riktigt var jag. 

Samtidigt drabbades båda hans föräldrar av hjärntumörer.

– Jag blev bryskt påmind om att jag inte kan välja om och när jag får möjlighet att göra det jag vill. Det jag vill göra måste jag göra nu för att vara säker på att det blir gjort. Jag hamnade i ett läge där jag kände att jag inte hade något att förlora. 

Det var då han insåg att livet suddas ut om man inte tar tag i det när det bara swishar förbi. Lite som när landskapet försvinner utanför tågfönstret.

– Det är inte suddigt med det ser suddigt ut. Tills man gör något som gör att tiden stannar upp, något man minns. 

Så föddes ordet ”livssuddet”, ett sätt att greppa att tiden gick även om han inte var närvarande. 

– Att räkna är min hammare. Jag räknade på att dygnet har 24 timmar, det blir 480 minuters arbetsdag varje dag som du disponerar. Under en dag har du nästan 90 000 ögonblick, det öppnar för många möjligheter. 

Men ofta rusar tiden förbi och vi minns inget av den. Han började göra saker för att bryta av, för att hänga upp dagen på något unikt så att han skulle minnas den.

– Jag minns ju till exempel när jag gick upp på scenen efter Justin Bieber i USA, eller när jag vid en föreläsning i Milano hoppade upp på en bardisk och slet av mig tröjan. Det gjorde den dagen helt unik, då stannade livet där och då. Och för varje ny udda, personlig sak jag gjorde blev det lättare att göra en ny udda sak. Jag ökade mitt utrymme, och utfallsrummet för vad det skulle kunna leda till.

Att göra galna saker är inte så farligt, menar han. 

– Det värsta som kan hända måste alltid vara att vi dör, men det händer ju bara en gång, då känns allt harmlöst i relation till det.

Hur ser du på din framgång i dag?

– Jag har utökat mitt eget utrymme. Från att från början ha varit i det egna klassrummet för att jag inte fick plats med de andra, till att försöka snäva in mig i betygskriterier för att visa att jag kan och klarar av – jag har försökt att inte spreta ut och göra det svårt för mig. 

I dag gör Micael Dahlén det han själv vill. Även om det är att under ett par år grotta ner sig i ondska och skriva en bok om historiens mest kända seriemördare (Monster 2011). 

Han halkar in på ytterligare ett sidospår: När en av kollegorna på Handels fick höra talas om boken var hans kommentar:  ”Ja, han gör det ju inte lätt för sig akademiskt. Vill han göra en spikrak karriär skulle han kanske tänka över sina val.”

Micael ler nöjt vid minnet. Att göra karriär genom att leva upp till andras förväntningar kommer inte på tal, och det har ju gått ganska bra ändå.

– Jag går inte och tänker på det som inte blev som jag trott eller hoppats. De som lyckas går inte och grämer sig över misslyckanden, de kanske inte ens definierar det som ett! Jag gör alltid minst nio saker parallellt och försöker ta ut segern i förskott. Det värsta som kan hända är ju att man är glad i onödan, och när det går riktigt illa blir det något som jag i förlängningen har mer behållning av. 

Vad har du velat göra som inte har funkat?

– Jag gör saker som inte funkar hela tiden, det är befriande. 

Hur vågar du alltid gå din egen väg?  

– Jag känner aldrig att jag investerar så mycket för jag känner ingen prestige i det jag gör. Jag har inte en karriär, det gör inget om jag inte har rätt – jag står inte och faller med det. Jag undviker att utvärdera mig själv.

Vilken är din viktigaste insikt? 

– Att jag inte har kommit till den än. Jag har aldrig det färdiga och fulla svaret på något, det var frustrerande i början men nu är det befriande. Hela sanningen är inte skriven, det gör också livet kittlande och spännande. Det finns alltid mer att lära, jag är nyfiken och det är värt att gräva lite till – the truth is out there!