Torsdag 22 februari

Porträttet: Under ytan

Lisa Lindström reste sig ur rullstolen och blev designprofet

Teknik har blivit för viktigt att lämnas åt tekniker. Kommunikatörer måste kliva fram och göra teknik begriplig.
– Kod är ett språk. Vi behöver fler ”översättare” och multidisciplinära team, säger Lisa Lindström, vd för designbyrån Doberman, som sedan hon reste sig ur rullstolen är närmast besatt av att ta tillvara varje människas verkliga förmåga.

Foto: Gunnar Seijbold

Molnen driver snabbare över himlen än den krossade isen på Riddarfjärden utanför designbyrån Dobermans kontor i Stockholm. Det är en gråblåsig vinterdag men vd:n Lisa Lindström är färgglad och energisk. Byrån utsågs nyligen till bäst i Sverige i sin klass av undersökningsföretaget Regi och det är långt ifrån första gången. Doberman har även prisats som bästa arbetsplats i många år och Lisa Lindström gjort sig känd för sitt inkluderande och demokratiska ledarskap.Förutom som uppskattad talare på evenemang med någon slags koppling till digitalisering. Och vilka evenemang har inte det i dag? 

Nu avslutar hon ett samtal med en medarbetare och tar oss på en rundtur i de vita och luftiga lokalerna. Design- och innovationsskrået är känt för att jobba mycket med färgade post-it-lappar. Lisa ler lite, och plockar hellre fram jonglerbollar och en tamburin ur ett av skåpen med kontorsmaterial.
– Ja, vi har post-it också, men det är som gem och kulspetspennor, säger hon och letar förgäves efter ett favoritverktyg, trafikljusfärgade plastkort.

Doberman gör design, men skapar sällan ting. Snarare beteenden. Dess ursprung och verksamhet kan sammanfattas i digitaliseringen.
– Det är det som förenar våra kunder. Alla har förändrat sitt beteende. Digitaliseringen gör att man måste leverera fortare, säger Lisa Lindström.

Det som gör Doberman till designbyrå är metoden, designprocessen: fråga, studera verkligheten, rita en prototyp, testa hur den funkar, gör om, testa igen. Hela tiden i samarbete med användarna. Hon greppar koppen på bordet för att bli konkret:
– Man måste kunna dricka. Hur får jag till så att du kan dricka? Då måste jag förstå hur det går till, titta på dig när du dricker. Jag måste vara nyfiken på dina behov. Sen börjar jag ganska snabbt rita på en ny slags kopp, gestalta behoven. Sedan provar jag, bygger några prototyper och testar hur det går till när du dricker med dem. Innan jag kommer fram till att just den här ska gå i produktion. 

När hon sätter ner koppen låter det som hon klubbar ett beslut:
– Det arbetssättet är det jag menar med designprocessen. Om vi då tar ett stort problem som: Hur får vi ut människor i arbete? Då går det inte till så. Men det borde det, enligt Lisa Lindström, designprofet. Faktum är att om vi ska ha en chans att komma tillrätta med de riktigt svåra problemen är det så vi måste göra. Som i byråns projekt ”Förändra radikalt” i Ronneby:
– De hade den högsta ungdomsarbetslösheten i Sverige. Då sa vi: Det första ni måste göra är att vara ute hos ungdomarna och förstå deras behov. Ni ska inte kartlägga systemet, inte göra en stor förstudie på kammaren. Ni ska gå ut och försöka förstå: vad är det vi inte förstår kring ungdomarnas behov?
– De fick gå ut och vara brutalt nyfikna. Vi lär dem metodik för det. De kom tillbaks  och sa: Om en ungdom blir bemött med respekt och får känna att man kan något är det troligare att man får ett jobb. Sedan fick de koka ner det i en syntes och gå ut och prova den.

Prototypen bestod i tio ungdomar och frågan: Vilka förmågor har du? Inte punkter i ett cv utan utifrån vad de gör. Som för dataspelande gamern: du är grym på datorer, du är bra på att spela spel, du är uthållig som sjutton.
– Alltså; du vänder det till positiva egenskaper. Och så får du ungdomen att formulera det och konstatera att: ditt jobb borde vara det här, säger Lisa Lindström.

– Den här prototypen slog väl ut så man skapade något som heter Kaos-kompaniet. Där tar man vara på ungdomars egen förmåga och erbjuder dem till marknaden i stället för att ta in dem i en arbetsmarknadsinsats. 93 procent av dem som går igenom Kaoskompaniet i Ronneby får jobb. Det är att använda en designprocess i att lösa ett riktigt komplext problem. Det har ingenting med muggar att göra.

Det som inte funkar är att strömlinjeforma människor efter system. Verkligheten ser inte ut så. Människor har gemensamma behov men alla har sin talang, sin förmåga. 
– Jag är helt säker på att vi slösar bort så många förmågor i vårt land. För att vi skapar system för ”one size fits all”.

”Talang” och ”förmåga” är två centrala ord i Lisa Lindströms vokabulär. ”Verklig” ett annat. Det finns en högst reell orsak till det. Det fanns en tid när Lisa Lindström omöjligt kunde gå genom ett kontorslandskap. När hon var 21 opererades hon för blindtarmsinflammation. En mycket vanlig operation. Men någon gång sker undantaget som bekräftar en regel. Lisa vaknade på intensivvården med ett ben som gjorde allt ondare och fungerade allt sämre. Till slut satt hon i rullstol. Med kronisk smärta.
– Du vet, de sa så här till mig: ”Det är bara att försonas nu Lisa, det här är ditt liv.” Men jag kunde ju inte det. Under fyra år i rullstol slutade hon inte kämpa för att kunna gå.
De prövade allt, hon och hela vårdteamet.
– Jag har ett stort ärr här bak för jag har opererat in elektroder i ryggmärgen. Jag har gjort allt. Allt!

Efter fyra år hittade de en behandling som tog henne upp ur rullstolen. Hon lärde sig gå igen. Det var som att få livet tillbaka. Ingenting har varit riktigt svårt efter det. Inte heller att bygga ett prisat bolag med 87 anställda och en omsättning på 108 miljoner (2015). Och om hon inte lyckats? Om hon faktiskt varit tvungen att försonas? Rösten sjunker i både tonläge, energi och tempo. Kroppen sjunker ihop mot ryggstödet och tystnaden talar en stund. 
– Vet du, jag ska säga så här … Det finns en del i mig som vill vara helt PK nu och säga att jag hade gjort samma sak som jag gör i dag. Men det hade jag inte. Jag hade antagligen …  varit en ganska ledsen … frustrerad … person, som jobbade med att driva lite projekt. Jag var så arg, jag hade ont hela tiden och gick ju på morfin. Jag hade inte så mycket kompisar, det var väldigt ensamt. Antingen hade jag väl blivit opinionsbildare eller så hade jag blivit deprimerad. Det är det sanna svaret. Det riktigt sanna svaret är att jag inte är säker på att jag hade levt ens. Men det vet jag inte om du ska skriva i tidningen …

En suck avslutas i ett snett, litet leende. För det är ju det där med respekten för det som är verkligt, sant på riktigt. Lisa Lindström har svårt för ”låtsasverkligheter”:
– Det hade varit mycket snyggare att säga att alla människor är lika värda och jag tyckte att jag var bra ändå. Jag tyckte inte det. Det var helvetet. Och jag beundrar alla människor som har ett funktionshinder.

En sak som kom med sjukdomen har hon kvar. Koden. Då, i mitten av 90-talet, hade man fått för sig att alla som stod ”långt från arbetsmarknaden” skulle lära sig att koda html. Så i internets barndom lärde hon sig bygga hemsidor och när benen bar igen började hon på Hyper Island i Karlskrona. Sedan på Doberman och resten är, som man säger, historia. Digitaliseringen har byggt Doberman och den har förändrat förutsättningarna för nästan allt både i jobb och privatliv; bankärenden, shopping, dejting, vård, kommunikation.
– Jag tänker den inte som ett eget lager utan som en möjliggörare av den kulturförändring som måste till.

 Den kräver att vi förändrar vårt beteende från det traditionella, linjära till start up-världens krokiga, brokiga som går lite fram och tillbaka mellan idé och verklighet. Det har också gjort teknik alltför viktig för att lämna åt tekniker. Kommunikatörerna, pedagogerna, beteendevetarna måste ge sig in i matchen nu hävdar hon:
– Digital teknik bygger på ettor och nollor, på kod. Kod är ett språk. Vi behöver lära oss umgås med det språket. Alla måste inte kunna koda, men alla bör förstå hur det här språket funkar. En sak jag gör i jobbet nu är att jag lär vd:ar koda, CEO Hackday. Inte för att alla vd:ar ska kunna koda sina digitala tjänster, men för att förstå. Det agila arbetssättet kräver också ett annat ledarskap med växelverkan mellan hjärnhalvorna.
– Dagens chefer har tränat sig på att leda i ett expertsamhälle. Då kan du jobba med hierarkier. Men det vi övar, med till exempel Helen Barnekows ledningsgrupp på Telia Sverige, är att leda i ett medskapandesamhälle, där du är musikalisk för vad organisationen behöver just nu. Därför sjunger vi med dem, berättar hon.

Efter en halvtimmes teoripass om varför de behöver träna detta fick Teliacheferna sjunga, sen fick de konceptutveckla, sen sjunga och sen koda. Sen fick de testa sina idéer på 60 personer i organisationen.
– Sen sjöng de också för dem. Reaktionen blev: ”våra chefer kommer ut och sjunger för oss, fast de inte kan sjunga. Då visar de att vi håller på med förändring”. Det handlar om att sänka garden, öva sig i mod. Och att bli duktiga på att lyssna in, höra när det är vår tur att ta ton.

Lisa Lindström går resolut fram till väggen täckt av whiteboardtavla och börjar rita det gamla och det nya näringslivet:
– Vi har haft en linjär utvecklingsmodell. Man kommer på något, tar fram en strategi, gör någon slags affärsutveckling och sedan bygger man grejerna och lanserar dem. Det tar för lång tid i dag. Varför pratar vi så mycket om startups? Jo, för att de jobbar i en mycket, mycket, mycket snabbrörligare och ickekonsekvent prototypmodell. Det kan lösa problem mycket snabbare. Och jag skulle vilja att när vi tar oss an de absolut mest komplexa problemen så jobbar vi på det här sättet. Det betyder inte att vi ska sluta jobba enligt den linjära modellen för den är oerhört bra på att skala verksamhet. 

 Kombinationen är tricket, att tekniker och kommunikatörer samarbetar:
– Du kan uppfinna en bil enligt prototypmodellen och producera den linjärt. Om du ska bygga ett samhälle så är det jättebra att komma på innovationen här, men sedan måste du skala det på ett linjärt sätt. Så att det blir rättssäkert, så att skolan blir likvärdig i hela landet, till exempel.
Problemet är bristen på ”översättare” mellan de här två systemen. Det finns för många glapp. Så kommunikatörer behöver lära sig teknik, och tekniker kommunikation?
– Både och. Men över lag så är det inte så svart eller vitt. Förr i världen tänkte ett gäng ut ett koncept. Ett annat gäng byggde. Så kan vi inte göra längre. Men samtidigt måste vi vara mycket mer experter och då funkar det inte att teknikexperten också ska bli pedagog och kommunikatör och tvärtom. I stället bygger vi multidisciplinära team. Samarbete mellan experter är grejen!
Korken trycks på pennan. Klackarna slår distinkt i golvet. Hon sätter sig vid bordet igen. Lika absoluta som stegen är orden:
– Respekt för varandras talang är grejen.

Minnet av åren i rullstol väcker också vrede till liv. Som om handikappet, oförmågan, oavsett vilken, var det enda hon och de andra funktionsnedsatta som knackade kod var:
– Fattar ni vilka korkade låtsassystem som finns! Det pågår fortfarande. Jag blir så förbannad. Låtsasverkligheter! Ingen frågade: Vad är din förmåga, Lisa? Man sa: ”Alla i rullstol ska kunna koda”. Fattar ni så korkat? ”Alla nyanlända ska kunna svenska.” Varför? Det kanske är viktigare att de kan koda? I don’t know … Men vi måste i alla fall ta reda på vad deras förmåga är. Som med ungarna i Ronneby. Och vi såg till att skapa arbeten utifrån det. Det är en designprocess.
Hon lutar sig fram igen och pekfingernageln i bordet förstärker eftertrycket i rösten:
– Därför bottnar jag i detta i djupet av mig själ. Att jag vet. Jag vet att vi måste ta tillvara människors verkliga förmåga. Nu har jag lyckats bygga ett lönsamt bolag av det.

Det slagkraftiga missionerandet har även gett henne maktens öra. 2015–2016 var hon en av fyra i näringsminister Mikael Dambergs industrikanslerråd med uppgift att söka svar på frågan: vad ska Sverige leva av i framtiden?
– Det här tror jag inte att Damberg tänkte på, men han utsåg ett team utan ledare. Alla innovativa bolag i dag pratar om självorganisering. Hur får man självorganiserande grupper? Det blev så för oss. Det var ingen som ledde. Utan alla ledde. Utifrån vem man är och vad man tog med sig in drev man frågorna, säger hon.
– Det är också en väldigt bra poäng att vi inte hade i uppgift att skriva en utredning. Jag tror att vi var brutalt mycket ärligare än om vi lämnat en rapport. Så fort du börjar skriva börjar du jobba med formuleringarna snarare än innehållet. När vi tyckte att vi hade något att säga till statsrådet, så fick vi ett möte.

Att få jobba så, enligt eget huvud, var viktigt både för resultatet och möjligheten att ta uppgiften. Det var ytterligare ett ideellt uppdrag, ovanpå det vanliga jobbet. Ändå tvekade hon aldrig.
– För att jag tycker att det är min förbannade skyldighet. För det här landet har lärt mig gå. Så är det. Och då tänker jag: om de frågar ska jag bidra allt jag kan.

Utanför fönstren har molnen skingrats och släppt fram solen från en klarblå himmel. Isflaken slår mot varann i strömmen. Fram och tillbaka, ibland runt i cirklar. Men alltid på väg.

Ledarskap : Kollektivt ledarskap

Foto: Anders G Warne

Här delar alla på ledarskapet

Delat ledarskap har funnits sedan romarriket. Men företeelsen utvecklas och tar hela tiden nya former för att passa dagens utmaningar. Ett exempel är konsultbolaget Accigo som drivs av de 140 medarbetarnas ambitioner genom kollektivt ledarskap.

  • 21 februari

Ärendet : Jusek griper in

Illustration: Rebecca Elfast

250 beredskapstimmar fick Jens att sätta ner foten

Jens och hans kollegor kunde arbeta hur mycket övertid som helst under sin beredskap utan att få varken övertidsersättning eller extra arbetsvila. Efter en månad med över 250 beredskapstimmar fick han nog och tog kontakt med Jusek.

  • 19 februari

Annons

Livet bakom fasaden : Releaseansvarig på SMHI

Foto: Magnus Glans

Hon är redo – i alla väder

De som ser möjligheten att kolla vädret på smhi.se som en självklarhet borde kanske rikta ett extra tack till Niloofar Mosavar Rahmani, releaseansvarig på SMHI:s IT-avdelning. När systemen krånglar söker hon upp problemet genom systemtekniskt detektivarbete. Så att vi inte behöver överraskas av regn, storm, snö och värmeböljor.

  • 16 februari

Färre anslutna utmaning för flera fackförbund

Den fackliga organisationsgraden är på väg ner bland anställda i Sverige, visar en ny rapport. "Det räcker inte att Jusek växer, och att vi lyckas rekrytera inom Saco-familjen. Fackförbunden måste ha många medlemmar och hög medlemsanslutning om den svenska modellen ska kunna fortsätta existera", säger Maria Arrefelt, förhandlingschef på Jusek. 

  • 14 februari

Annons

Foto: Liber/Pressbild

”En drömchef är duktig på att skapa bra team” 

Ett Linkedin-inlägg inspirerade Maria Gerlofson, journalist, ekonom och ledarcoach på Act and Grow, att skriva boken Drömchef eller stressmakare, nio vägar till ett hållbart ledarskap. 

  • 14 februari

Balans & livsstil : Arbetsmiljö

Foto: Olof Holdar

Fredrik Grythberg: Sju nyårslöften för arbetsgivare

De flesta företag har arbetsmiljöstrategier och ungefär nio av tio erbjuder friskvårdsbidrag. Trots det är antalet sjukskrivningar fortfarande höga. Kanske är det dags för nyårslöften på arbetsplatsen, resonerar Fredrik Grythberg, och delar med sig av sina förslag till chefer och arbetsgivare. 

  • 13 februari

Riksdagsledamöter mentorer för invandrade akademiker

Sex riksdagsledamöter tar under våren på sig rollen som mentorer i Juseks mentorskapsprogram för invandrade akademiker. 

  • 13 februari

Rapport: Svårt att göra medvetna val om efterlevandeskydd

Att efterlevandeskydd tjänstepensionen ibland är förval och ibland inte beroende på avtalsområde, gör det svårt för pensionssparare och pensionärer att få en överblick, konstaterar Pensionsmyndigheten i en ny rapport. 

  • 12 februari
Foto: Björn Larsson Rosvall

Ekonomen som hjälper Sverige till OS

Snart är det dags för de olympiska spelen i Pyeongchang. Men för Sveriges Olympiska Kommitté, som ansvarar för Sveriges deltagande, har förberedelserna pågått under de senaste fem åren. Karriär frågade ekonomichefen Mikael Gunnarzon hur hans arbete ser ut inför tävlingarna. 

  • 9 februari
Foto: Shutterstock

Så mycket tjänar Jusekmedlemmarna

47400 kronor. Det är medellönen för Juseks medlemmar enligt färsk lönestatistik. Jämfört med tidigare år har medellönen ökat för samtliga medlemsgrupper. 

  • 8 februari

Tema : #metoo

Illustration: Cecilia Lundgren

I spåren av #metoo

Hösten 2017 ekade ett vredesvrål över Sverige. Tiotusentals kvinnor vittnade om hur sexuella trakasserier är en del av vardagen. #Metoo kan leda till ett paradigmskifte i jämställdhetsdebatten. "Förändringen har bara börjat", säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

  • 7 februari

Porträttet : Danica Kragic Jensfelt

Foto: Jimmy Eriksson

Hon lär robotar ”tänka”

Danica Kragic Jensfelt är en av Sveriges ledande robotexperter. Hon konstaterar att det ännu är lång tid kvar tills robotarna förändrar arbetslivet på allvar – men att det är hög tid att förbereda samhället.

  • 2 februari
Foto: Privat

"Problemet är att folk inte reflekterar"

Mats Alvesson är kritisk mot att organisationer inför allt fler policys och processer – utan att någon reflekterar över om de verkligen funkar. Eller om man skulle kunna göra på ett annat sätt. Möt professorn som myntade uttrycket funktionell dumhet i arbetslivet.

  • 10 januari

Lösningen : Föräldraledighet

Foto: Shutterstock

Koppla greppet kring föräldraledigheten

Att planera och tänka igenom sin kommande föräldraledighet är bra. Förutom att maxa ledigheten utan att förlora för mycket inkomst har du rätt till lönesamtal, semesterdagar och lönerevision. Att hålla kontakten med arbetsgivaren är klokt – det visar intresse och ingen glömmer din kompetens, menar de experter som Karriär talat med. 

  • 15 december
Illustration: Jens Magnusson

Det gäller vid sexuella trakasserier

Två procent av svenskarna har blivit drabbade på jobbet under det senaste året – och det är arbetsgivarens ansvar att förebygga, utreda och åtgärda. Det handlar om sexuella trakasserier.

  • 12 december

Tema : Framtidsspaning

Illustration: Björn Öberg

Välkommen till framtiden

I år fyller Jusek 80 år. I förbundets begynnelse på 1940-talet var arbetstid en av de stora frågorna. Kampen om tiden lär bara bli intensivare. Hur ser arbetslivet i Jusekbranscherna ut om 20 år, om 80 år? Karriär firar 80-årsjubilaren med en nutidsanalys, en rejäl framtidsspaning och konstaterar att hur väl Jusekmedlemmarna lyckas med sitt arbete avgör framtidens välfärdssamhälle. 

  • 8 december

KRÖNIKAN

Vi har alla varit med om det. Ögonblicket då polletten trillar ner, då man fattar något på riktigt, inte bara med hjärnan utan med hela sitt väsen. En insikt som formulerar sig och kliver upp på scenen efter att ha cirkulerat i kulisserna i åratal och sedan, när den märker att den får genuin uppmärksamhet, fortplantar sig genom kroppen.

Coachen

Man får ju ofta rådet att man ska återhämta sig efter till exempel en arbetstopp. Hur gör man det i ett vanligt arbetsliv med heltid och fem veckors semester per år?

KRÖNIKAN

Ett nytt år med digital ambivalens

I samband med ett nyårslöfte för några år sedan köpte jag ett aktivitetsarmband. Till en början var vi väldigt bra kompisar. Det höll koll på mig, gav mig uppmuntrande rop och hejade på i min dagliga strävan. 

Vad händer på ditt jobb?

Mejla red@tidningenkarriar.se och berätta!

Annons

INSTAGRAM

Följ Karriär @tidningenkarriar

Twitter