Fredag 20 april

Porträttet: Under ytan

Lisa Lindström reste sig ur rullstolen och blev designprofet

Teknik har blivit för viktigt att lämnas åt tekniker. Kommunikatörer måste kliva fram och göra teknik begriplig.
– Kod är ett språk. Vi behöver fler ”översättare” och multidisciplinära team, säger Lisa Lindström, vd för designbyrån Doberman, som sedan hon reste sig ur rullstolen är närmast besatt av att ta tillvara varje människas verkliga förmåga.

Foto: Gunnar Seijbold

Molnen driver snabbare över himlen än den krossade isen på Riddarfjärden utanför designbyrån Dobermans kontor i Stockholm. Det är en gråblåsig vinterdag men vd:n Lisa Lindström är färgglad och energisk. Byrån utsågs nyligen till bäst i Sverige i sin klass av undersökningsföretaget Regi och det är långt ifrån första gången. Doberman har även prisats som bästa arbetsplats i många år och Lisa Lindström gjort sig känd för sitt inkluderande och demokratiska ledarskap.Förutom som uppskattad talare på evenemang med någon slags koppling till digitalisering. Och vilka evenemang har inte det i dag? 

Nu avslutar hon ett samtal med en medarbetare och tar oss på en rundtur i de vita och luftiga lokalerna. Design- och innovationsskrået är känt för att jobba mycket med färgade post-it-lappar. Lisa ler lite, och plockar hellre fram jonglerbollar och en tamburin ur ett av skåpen med kontorsmaterial.
– Ja, vi har post-it också, men det är som gem och kulspetspennor, säger hon och letar förgäves efter ett favoritverktyg, trafikljusfärgade plastkort.

Doberman gör design, men skapar sällan ting. Snarare beteenden. Dess ursprung och verksamhet kan sammanfattas i digitaliseringen.
– Det är det som förenar våra kunder. Alla har förändrat sitt beteende. Digitaliseringen gör att man måste leverera fortare, säger Lisa Lindström.

Det som gör Doberman till designbyrå är metoden, designprocessen: fråga, studera verkligheten, rita en prototyp, testa hur den funkar, gör om, testa igen. Hela tiden i samarbete med användarna. Hon greppar koppen på bordet för att bli konkret:
– Man måste kunna dricka. Hur får jag till så att du kan dricka? Då måste jag förstå hur det går till, titta på dig när du dricker. Jag måste vara nyfiken på dina behov. Sen börjar jag ganska snabbt rita på en ny slags kopp, gestalta behoven. Sedan provar jag, bygger några prototyper och testar hur det går till när du dricker med dem. Innan jag kommer fram till att just den här ska gå i produktion. 

När hon sätter ner koppen låter det som hon klubbar ett beslut:
– Det arbetssättet är det jag menar med designprocessen. Om vi då tar ett stort problem som: Hur får vi ut människor i arbete? Då går det inte till så. Men det borde det, enligt Lisa Lindström, designprofet. Faktum är att om vi ska ha en chans att komma tillrätta med de riktigt svåra problemen är det så vi måste göra. Som i byråns projekt ”Förändra radikalt” i Ronneby:
– De hade den högsta ungdomsarbetslösheten i Sverige. Då sa vi: Det första ni måste göra är att vara ute hos ungdomarna och förstå deras behov. Ni ska inte kartlägga systemet, inte göra en stor förstudie på kammaren. Ni ska gå ut och försöka förstå: vad är det vi inte förstår kring ungdomarnas behov?
– De fick gå ut och vara brutalt nyfikna. Vi lär dem metodik för det. De kom tillbaks  och sa: Om en ungdom blir bemött med respekt och får känna att man kan något är det troligare att man får ett jobb. Sedan fick de koka ner det i en syntes och gå ut och prova den.

Prototypen bestod i tio ungdomar och frågan: Vilka förmågor har du? Inte punkter i ett cv utan utifrån vad de gör. Som för dataspelande gamern: du är grym på datorer, du är bra på att spela spel, du är uthållig som sjutton.
– Alltså; du vänder det till positiva egenskaper. Och så får du ungdomen att formulera det och konstatera att: ditt jobb borde vara det här, säger Lisa Lindström.

– Den här prototypen slog väl ut så man skapade något som heter Kaos-kompaniet. Där tar man vara på ungdomars egen förmåga och erbjuder dem till marknaden i stället för att ta in dem i en arbetsmarknadsinsats. 93 procent av dem som går igenom Kaoskompaniet i Ronneby får jobb. Det är att använda en designprocess i att lösa ett riktigt komplext problem. Det har ingenting med muggar att göra.

Det som inte funkar är att strömlinjeforma människor efter system. Verkligheten ser inte ut så. Människor har gemensamma behov men alla har sin talang, sin förmåga. 
– Jag är helt säker på att vi slösar bort så många förmågor i vårt land. För att vi skapar system för ”one size fits all”.

”Talang” och ”förmåga” är två centrala ord i Lisa Lindströms vokabulär. ”Verklig” ett annat. Det finns en högst reell orsak till det. Det fanns en tid när Lisa Lindström omöjligt kunde gå genom ett kontorslandskap. När hon var 21 opererades hon för blindtarmsinflammation. En mycket vanlig operation. Men någon gång sker undantaget som bekräftar en regel. Lisa vaknade på intensivvården med ett ben som gjorde allt ondare och fungerade allt sämre. Till slut satt hon i rullstol. Med kronisk smärta.
– Du vet, de sa så här till mig: ”Det är bara att försonas nu Lisa, det här är ditt liv.” Men jag kunde ju inte det. Under fyra år i rullstol slutade hon inte kämpa för att kunna gå.
De prövade allt, hon och hela vårdteamet.
– Jag har ett stort ärr här bak för jag har opererat in elektroder i ryggmärgen. Jag har gjort allt. Allt!

Efter fyra år hittade de en behandling som tog henne upp ur rullstolen. Hon lärde sig gå igen. Det var som att få livet tillbaka. Ingenting har varit riktigt svårt efter det. Inte heller att bygga ett prisat bolag med 87 anställda och en omsättning på 108 miljoner (2015). Och om hon inte lyckats? Om hon faktiskt varit tvungen att försonas? Rösten sjunker i både tonläge, energi och tempo. Kroppen sjunker ihop mot ryggstödet och tystnaden talar en stund. 
– Vet du, jag ska säga så här … Det finns en del i mig som vill vara helt PK nu och säga att jag hade gjort samma sak som jag gör i dag. Men det hade jag inte. Jag hade antagligen …  varit en ganska ledsen … frustrerad … person, som jobbade med att driva lite projekt. Jag var så arg, jag hade ont hela tiden och gick ju på morfin. Jag hade inte så mycket kompisar, det var väldigt ensamt. Antingen hade jag väl blivit opinionsbildare eller så hade jag blivit deprimerad. Det är det sanna svaret. Det riktigt sanna svaret är att jag inte är säker på att jag hade levt ens. Men det vet jag inte om du ska skriva i tidningen …

En suck avslutas i ett snett, litet leende. För det är ju det där med respekten för det som är verkligt, sant på riktigt. Lisa Lindström har svårt för ”låtsasverkligheter”:
– Det hade varit mycket snyggare att säga att alla människor är lika värda och jag tyckte att jag var bra ändå. Jag tyckte inte det. Det var helvetet. Och jag beundrar alla människor som har ett funktionshinder.

En sak som kom med sjukdomen har hon kvar. Koden. Då, i mitten av 90-talet, hade man fått för sig att alla som stod ”långt från arbetsmarknaden” skulle lära sig att koda html. Så i internets barndom lärde hon sig bygga hemsidor och när benen bar igen började hon på Hyper Island i Karlskrona. Sedan på Doberman och resten är, som man säger, historia. Digitaliseringen har byggt Doberman och den har förändrat förutsättningarna för nästan allt både i jobb och privatliv; bankärenden, shopping, dejting, vård, kommunikation.
– Jag tänker den inte som ett eget lager utan som en möjliggörare av den kulturförändring som måste till.

 Den kräver att vi förändrar vårt beteende från det traditionella, linjära till start up-världens krokiga, brokiga som går lite fram och tillbaka mellan idé och verklighet. Det har också gjort teknik alltför viktig för att lämna åt tekniker. Kommunikatörerna, pedagogerna, beteendevetarna måste ge sig in i matchen nu hävdar hon:
– Digital teknik bygger på ettor och nollor, på kod. Kod är ett språk. Vi behöver lära oss umgås med det språket. Alla måste inte kunna koda, men alla bör förstå hur det här språket funkar. En sak jag gör i jobbet nu är att jag lär vd:ar koda, CEO Hackday. Inte för att alla vd:ar ska kunna koda sina digitala tjänster, men för att förstå. Det agila arbetssättet kräver också ett annat ledarskap med växelverkan mellan hjärnhalvorna.
– Dagens chefer har tränat sig på att leda i ett expertsamhälle. Då kan du jobba med hierarkier. Men det vi övar, med till exempel Helen Barnekows ledningsgrupp på Telia Sverige, är att leda i ett medskapandesamhälle, där du är musikalisk för vad organisationen behöver just nu. Därför sjunger vi med dem, berättar hon.

Efter en halvtimmes teoripass om varför de behöver träna detta fick Teliacheferna sjunga, sen fick de konceptutveckla, sen sjunga och sen koda. Sen fick de testa sina idéer på 60 personer i organisationen.
– Sen sjöng de också för dem. Reaktionen blev: ”våra chefer kommer ut och sjunger för oss, fast de inte kan sjunga. Då visar de att vi håller på med förändring”. Det handlar om att sänka garden, öva sig i mod. Och att bli duktiga på att lyssna in, höra när det är vår tur att ta ton.

Lisa Lindström går resolut fram till väggen täckt av whiteboardtavla och börjar rita det gamla och det nya näringslivet:
– Vi har haft en linjär utvecklingsmodell. Man kommer på något, tar fram en strategi, gör någon slags affärsutveckling och sedan bygger man grejerna och lanserar dem. Det tar för lång tid i dag. Varför pratar vi så mycket om startups? Jo, för att de jobbar i en mycket, mycket, mycket snabbrörligare och ickekonsekvent prototypmodell. Det kan lösa problem mycket snabbare. Och jag skulle vilja att när vi tar oss an de absolut mest komplexa problemen så jobbar vi på det här sättet. Det betyder inte att vi ska sluta jobba enligt den linjära modellen för den är oerhört bra på att skala verksamhet. 

 Kombinationen är tricket, att tekniker och kommunikatörer samarbetar:
– Du kan uppfinna en bil enligt prototypmodellen och producera den linjärt. Om du ska bygga ett samhälle så är det jättebra att komma på innovationen här, men sedan måste du skala det på ett linjärt sätt. Så att det blir rättssäkert, så att skolan blir likvärdig i hela landet, till exempel.
Problemet är bristen på ”översättare” mellan de här två systemen. Det finns för många glapp. Så kommunikatörer behöver lära sig teknik, och tekniker kommunikation?
– Både och. Men över lag så är det inte så svart eller vitt. Förr i världen tänkte ett gäng ut ett koncept. Ett annat gäng byggde. Så kan vi inte göra längre. Men samtidigt måste vi vara mycket mer experter och då funkar det inte att teknikexperten också ska bli pedagog och kommunikatör och tvärtom. I stället bygger vi multidisciplinära team. Samarbete mellan experter är grejen!
Korken trycks på pennan. Klackarna slår distinkt i golvet. Hon sätter sig vid bordet igen. Lika absoluta som stegen är orden:
– Respekt för varandras talang är grejen.

Minnet av åren i rullstol väcker också vrede till liv. Som om handikappet, oförmågan, oavsett vilken, var det enda hon och de andra funktionsnedsatta som knackade kod var:
– Fattar ni vilka korkade låtsassystem som finns! Det pågår fortfarande. Jag blir så förbannad. Låtsasverkligheter! Ingen frågade: Vad är din förmåga, Lisa? Man sa: ”Alla i rullstol ska kunna koda”. Fattar ni så korkat? ”Alla nyanlända ska kunna svenska.” Varför? Det kanske är viktigare att de kan koda? I don’t know … Men vi måste i alla fall ta reda på vad deras förmåga är. Som med ungarna i Ronneby. Och vi såg till att skapa arbeten utifrån det. Det är en designprocess.
Hon lutar sig fram igen och pekfingernageln i bordet förstärker eftertrycket i rösten:
– Därför bottnar jag i detta i djupet av mig själ. Att jag vet. Jag vet att vi måste ta tillvara människors verkliga förmåga. Nu har jag lyckats bygga ett lönsamt bolag av det.

Det slagkraftiga missionerandet har även gett henne maktens öra. 2015–2016 var hon en av fyra i näringsminister Mikael Dambergs industrikanslerråd med uppgift att söka svar på frågan: vad ska Sverige leva av i framtiden?
– Det här tror jag inte att Damberg tänkte på, men han utsåg ett team utan ledare. Alla innovativa bolag i dag pratar om självorganisering. Hur får man självorganiserande grupper? Det blev så för oss. Det var ingen som ledde. Utan alla ledde. Utifrån vem man är och vad man tog med sig in drev man frågorna, säger hon.
– Det är också en väldigt bra poäng att vi inte hade i uppgift att skriva en utredning. Jag tror att vi var brutalt mycket ärligare än om vi lämnat en rapport. Så fort du börjar skriva börjar du jobba med formuleringarna snarare än innehållet. När vi tyckte att vi hade något att säga till statsrådet, så fick vi ett möte.

Att få jobba så, enligt eget huvud, var viktigt både för resultatet och möjligheten att ta uppgiften. Det var ytterligare ett ideellt uppdrag, ovanpå det vanliga jobbet. Ändå tvekade hon aldrig.
– För att jag tycker att det är min förbannade skyldighet. För det här landet har lärt mig gå. Så är det. Och då tänker jag: om de frågar ska jag bidra allt jag kan.

Utanför fönstren har molnen skingrats och släppt fram solen från en klarblå himmel. Isflaken slår mot varann i strömmen. Fram och tillbaka, ibland runt i cirklar. Men alltid på väg.

Foto: Shutterstock

Fler kvinnor än män får högre lön på nytt jobb

21 procent fler kvinnor än män höjer sin lön när de byter jobb enligt nya siffror från Trygghetsrådet. "Löneskillnaderna kan vara på väg att jämnas ut", säger Trygghetsrådets vd Lennart Hedström.

  • 19 april

Saco-S vill förhandla om villkor vid omlokaliseringar

De statliga förhandlingsorganisationerna har lämnat in en framställan om förhandling till Arbetsgivarverket. Saco-S, Seko och OFR/S, P, O efterlyser en större förståelse för medarbetare när myndigheter omlokaliseras.

  • 18 april

Annons

Foto: Shutterstock/Jusek

Vårbudget: Jusek efterlyser mer pengar till rättsväsendet

Polisen får 200 miljoner extra för att bekämpa organiserad brottslighet och terror i regeringens vårbudget. Bra, men inte bra nog, menar Juseks ordförande Sofia Larsen.

  • 16 april
Foto: Shutterstock

Blandade känslor för aktivitetsbaserat kontor

För att trivas i ett aktivitetsbaserat kontor utan fasta platser ska man vara chef, arbeta mycket i grupp eller ha arbetsuppgifter som inte kräver så mycket koncentration. Det visar ny forskning från Umeå universitet.

  • 13 april

Annons

Foto: Shutterstock

Lyckoforskningen kan ge nya perspektiv på välfärden

Att komplettera de traditionella, ekonomiska måtten med subjektivt välbefinnande har varit på tapeten i flera länder – bland annat i Sverige. Så, varför börjar blickarna att riktas mot lyckoforskningen – och vad kan vi lära av den? 

  • 12 april
Foto: Jusek

Jusek lanserar handbok om mentorskapsprogram

I dag släpps Kliv in – handbok för mentorskapsprogram för utrikesfödda, i vilken Juseks erfarenheter av att jobba med mentorskap samlas. "Vi vill med handboken underlätta för, och inspirera fler, arbetsgivare och organisationer att starta mentorskapsprogram för nyanlända", säger Charlotte Tarschys, biträdande samhällspolitisk chef på Jusek.

  • 10 april

Justitieministern: Beredd att öka resurserna

Morgan Johansson (S) möter kritiken från Åklagarmyndigheten med att regeringen är beredd att skjuta till mer pengar. "Får vi sitta kvar i höst kommer vi att satsa mer på hela rättskedjan", säger han till TT.

  • 9 april
Foto: Pressbild

"Mitt samvete är min motor"

I snart tjugo år har hon varit verksam inom frågor som rör mänskliga rättigheter och CSR. Men Parul Sharma, rektor och vd för The Academy for Human Rights in Business, har inga planer på att sakta ned – snarare tvärtom. 

  • 5 april

Liten ökning för flexibla anställningar

Utvecklingen på arbetsmarknaden rör sig mot mer flexibla och uppdragsbaserade anställningar – men än dröjer det innan gigekonomin tar över. Det konstaterar Arbetsmarknadsekonomiska rådet i en ny rapport.

  • 4 april
Foto: Shutterstock/pressbild

Destruktivt ledarskap leder till ohälsa

Ett destruktivt ledarskap leder till ohälsa och stress. En sådan chef är orättvis, osäker och har överkrav. "Det kan leda till att medarbetare presterar sämre, blir oengagerade och stressade", säger Maria Fors Brandebo, lektor vid Försvarshögskolan och författare till en ny bok i ämnet.

  • 3 april

Balans & livsstil : Återhämtning

Foto: Olof Holdar

"Ni hittar svar utanför policy och värdegrund"

Det här är min sista artikel i formatet Balans & livsstil i Jusektidningen Karriär. Jag vill därför ta tillfället i akt att inte ge er en mängd konkreta tips utan i stället reflektera kring bristen av återhämtning för hjärnan. Det är ett centralt problem i dagens diskussion om stress och psykisk ohälsa, skriver Fredrik Grythberg. 

  • 23 mars

Lösningen : Nej tack!

Illustration: Jens Magnusson

Konsten att säga nej

Chefen lägger på fler och fler uppgifter. Kollegor ber dig att hjälpa till med än det ena, än det andra. Hur säger man egentligen nej till uppgifter utan att bli stämplad som otrevlig eller gnällig? 

  • 16 mars

Tema : Allt om din lön

Foto: Shutterstock

Stor special: Allt om din lön

Nu är Juseks lönestatistik här – och för många är det snart dags för lönesamtal. Därför har vi samlat råd, kunskap, tips och inspiration som rör din lön i en stor special. 

  • 9 mars

Porträttet : Christina Knight

Foto: Linus Sundahl-Djerf

Jakten på kvinnliga förebilder

Efter 30 år i reklambranschen fick Christina Knight nog av mansdominansen. Ur frustrationen skrev hon boken Mad Women – A herstory of Advertising, som belyser branschens brist på jämställdhet. "Det kände mig helt bittert att leva i modern tid, i en bransch som ser sig som framåtlutad, men ändå har en sådan uppenbar brist på kvinnor."

  • 8 mars
Foto: Magnus Glans

Nya greppet: Peppa medarbetare med podd

Alla ska podda. Nu har turen även kommit till HR-avdelningen. Karriär tar tempen på fenomenet.

  • 26 februari

Tema : #metoo

Illustration: Cecilia Lundgren

I spåren av #metoo

Hösten 2017 ekade ett vredesvrål över Sverige. Tiotusentals kvinnor vittnade om hur sexuella trakasserier är en del av vardagen. #Metoo kan leda till ett paradigmskifte i jämställdhetsdebatten. "Förändringen har bara börjat", säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

  • 7 februari

KRÖNIKAN

Vi var hälften män och hälften kvinnor. De flesta av oss i 30-årsåldern, flera med barn. Vi ingick i ett team där alla hade olika funktioner och uppgifter. Dessutom hade vi en teamledare, en sorts chef, som planerade in tider för våra möten och ledde vårt gemensamma arbete. 

Coachen

Jag har precis blivit gruppledare för den grupp jag själv har jobbat i sedan flera år. Jag har inget formellt personalansvar men är ändå den som lägger scheman och ska se till så att arbetet fördelas och flyter på. Nu fortsätter mina tidigare kollegor att prata med vår gemensamma chef i stället för med mig, även i frågor som jag borde ha insyn i för att kunna göra mitt jobb. Hur tydliggör vi min roll för medarbetarna?

KRÖNIKAN

Hurra för nya perspektiv

Kommer du ihåg hur det är att vara ny på jobbet? Den där första dagen när man febrilt försöker klura ut hur man loggar in på datorn, vandrar runt i korridorerna på jakt efter ett undangömt förråd med kontorsmaterial och prövar inställningarna på kaffemaskinen?

Vad händer på ditt jobb?

Mejla red@tidningenkarriar.se och berätta!

Annons

INSTAGRAM

Följ Karriär @tidningenkarriar

Twitter